fredag 23 december 2016

Idag ....


Just sånt här blått ljus var det i morse när harry och jag själv gick ner till havet.
Inte en människa syntes till.
Nere till vänster på bilden låg ett sällskap sjöfåglar på rad .., det var allt.
Det blåste friska vindar, men det var inte kallt.


Och Nelly är ju på utflykt och har nu på morgonen fått träffa mattes häst Gabbe.
Så här skrev AP: "Upprörd Gabbe vågar inte äta när Nelly satt sig mitt i maten och blir därför galet glad när Nelly behagar gå därifrån. Dom har dålig självbild mina djur."


Innan det är dags att arbeta - denna det sista passet innan jul - dammsuger jag lite här nere.
Eller mycket.
I Gunnars Rum ligger pv:s mjukisbyxor och ur fickorna ramlar det ut batterier!
Det finns inte en enda ficka i hans ägo där det  I N T E  bor ett antal batterier.
Nej, jag begriper det inte!
Vad gör han med dem?


Tänk .., i flera års tid, just den här dagen, kommer ett blomsterbud och lämnar en sån här övermåttan ljuvlig julbukett. Det står Elisabet Nilsson som mottagare.
När vi ett år firade jul i Upplands Väsby hos äldsta dottern och en bukett kom dit, då trodde nog pv att jag hade någon hemlig älskare som var så till sig och att "Åsa" var ett påhittat namn.
Måhända hette blomstergivaren Åke?


Denna Åse hade - och har fortfarande - en lillebror som hette Lasse och vi var lekkamrater när jag var liten. Det är han som är på bilden. Nu ser jag nånting! Min rödvitrandiga syster sa en gång att hon visste ingen som har så lång överläpp som jag själv och jag förstod ingenting. Hon sa det snällt. Men nu, när jag ser på bilden, ser jag ju just det. Eller så har Lasse världens minsta?

(Jag tror att bilden togs av en man som arbetade tillfälligt åt Domänverket och hette Eskil Mattsson. Eskil hade en strävhårig tax och jag är nästan hundra på att det är den vi tittar på. I mitt album fanns en liknande bild då jag står intill taxen. När pappa och mamma en gång var bortbjudna och jag var ensam hemma, körde en långtradare ner i diket utanför vårt hus. Alldeles skräckslagen blev jag av bullret och ringde då till denne Eskil och sa att han genast måste komma, "för en ratombomb har smällt!" En ratombomb med r.)

Nåväl, Lasses storasyster Åsa, hon hade börjat läsa här på bloggen för flera år sedan och i somras kom hon på överraskningsbesök - det var nog minst fyrtiofem år sedan vi sågs - och jag kände igen henne på en gång!

Det är alltså hon som skickar den fina julbuketten vart år.
Jag tycker att det är helt otroligt.

Tack goa, rara Åsa!

1 kommentar:

Anonym sa...

UNDERBART!