fredag 23 september 2016

Det var då det ....

Kjell Albin Abrahamson.

Vi stod på perrongen i Ystad - det var Ulrika och jag själv - och intill oss stod en man som jag genast tycktes känna igen. Efter en stunds tvekan gick jag fram frågade .., vore det möjligt att få fånga hans vänstra hand?

Jodå, det var inga problem.
Min kamera låg hemma eller hade inget batteri, men Ulrika hade med sig sin.

Mannen var då på väg till en föreläsning i Lund och senare på kvällen skulle han ta tåget till Linköping för en föreläsning och han tog upp en liten flaska eller burk med nitroglycerin; ja, han berättade att han haft två hjärtinfarkter och att det nog hade varit trevligare med nåt annat i flaskan.

Jämtlänning.
Lättpratad.
Kände omedelbart igen min dialekt som varande västerbottnisk.

Nu finns han inte längre .,. den forne utrikeskorrespondenten i Sveriges Radio, med en röst lika välbekant som Arne Thoréns, ja, i alla fall för oss födda på 50-talet.

En efter en faller dom ifrån.

5 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Kjell-Albin, ja! Han var en bra utrikeskorrespondent och det han kunde om Östeuropa kunde inte många. Arne Thorén minns jag också från New York. Spännande reportage och båda var duktiga språkmänniskor!

Elisabet. sa...

Ruta Ett: det är många röster som inte längre hörs .., såna där som man genast lyssnade till, man visste att då hade det hänt nåt viktigt. Jag tyckte också om K-A Abrahamsons sätt att rapportera.

Biggan sa...

Och jag trodde det var pappas kusin Daniel Viklund utrikeskorre med en röst som påminde mycket om Arne Thoréns.
Länge sedan jag var här Bettan <3
Biggan i Hudik

Elisabet. sa...

Biggan: nu måste jag nog googla på din pappas kusin och lyssna till honom :)
Trevligt att du tittade in!

Tony sa...

Fin text som alltid, det är ett nöja att läsa, både här och på instagram.