fredag 11 september 2015

En bomb på jobbet ...

Jag står vid mejerikylen när ett par från .., ja, kanske Syrien, kommer fram och ber om hjälp.
Varken mannen eller kvinnan kan ett ord svenska,  knappt engelska heller, men försöker om och om igen att förklara och det är hopplöst svårt att förstå och för mig helt obekanta ord kommer i en strid ström.

Ett av orden låter som "bomb".

Bomb?
Jag fattar ingenting!

Så hämtar jag annonsbladet och försöker lista ut vad det hela handlar om.


Ahaaa!
Så här är det förstås!
Dom vill ha Mildas små förpackningar med mat/vispgrädde för 5 kronor styck.
Veckans prisbomb, enligt annonsbladet.

Tio förpackningar hamnar i den leende kvinnans kundkorg och dom tackar så mycket och fortsätter sin färd genom butiken där allt, förutom fruktdisken,  kanske känns främmande.

När klockan är halv två och jag har satt mig i bilen och svänger ut från personalparkeringen, ser jag återigen familjen. Nu har dom varit på dagis och hämtat tre mörklockiga småttingar och jag vevar ner rutan och vinkar lite och får fem varma leenden och en massa vink tillbaka!

Så åker jag hemåt .., jag tänker på familjen som kommit till ett helt nytt land och hur krångligt det måste vara och jag tänker också på Alina, kvinnan som handlade tidigare på förmiddagen och ville ta ut fyrtio kronor extra, ja, hon skulle ge dem till tiggaren som sitter utanför affären  från tidig morgon tills vi stänger-.

"Do vet, jag kom själv från Polen en gång och jag minns hur det kändes ...", säger hon.

Sen är jag hemma .., sätter mig på stentrappan med harry och nelly intill mig .., det är soligt och fint ute .., plommonträdet dignar av frukt .., och jag tänker på den nyanlända familjen och på Alina och alla andra människor .., detta att våra liv och våra levnadsöden är så vitt skilda.

Och allt hänger på var jag föds.
I vilket land.

Just så.




4 kommentarer:

Bert Bodin sa...

I Råneå såg jag en gång en djupt beslöjad kvinna, på väldigt dålig svenska försöka be kassörskan om att få ut lite extra på kortet i kontanter. Till slut förstod kassörskan. Kvinnan tog pengarna och stoppade dem i insamlingsbössan som stod alldeles intill.

Turtlan sa...

Ja utan tvekan tänker man allt mer på vilken vinstlott man dragit vart man blev född och uppväxt. Vilka kontraster vår värld bjuder på och då i te alltid goda kontraster.

Här har vi det skyddat, varmt och mat på bordet. Inga bomber eller diktaturer som styr och ställer. Hoppas det får fortsätta vara så men ibland undrar man nu när världen känns mer orolig än på länge.

Men jag har så svårt för att ge en tiggare utanför en affär pengar. Känns inte som ett rätt sätt att hjälpa.

Steel City Anna sa...

Fint! Det gäller att tänka själv :)

mossfolk sa...

Men åh, det är ju inte lätt förstås. Det var ju en bomb :)

Och jag är så oerhört glad att jag är född i Sverige!