lördag 24 februari 2018

Dagens fönster ...


... finns i ett gult hus på en kulle, uti landet Halland.

Och dom här orkidéerna som jag inte är någon större fantast av, dom bryr sig inte ett dugg i den saken och från att ha varit några anskrämligt torra pinnar, så ser den plötsligt ut så här.

Ungefär som .."jaha Elisabet, vad säger du nu då ...?"

Det är faktiskt som ett litet mirakel.

fredag 23 februari 2018

Det bästa för ellem i Skellefteå ...

Bilden har ellem tagit för många år sedan.

Hej!
 
Veckans bästa börjar på söndag och jag har längtat sååå länge. Då sätter vi oss på planet och far till Gran Canaria. Ser fram emot en vecka med vila, solljus och värme! 
 
Och eftersom jag är som du, kräver inte så mycket omväxling, så är vi där vi har varit många gånger förr. Skönt att inte behöva fundera så mycket på hur det ser ut, hur det fungerar. 
Dessutom vet man ju vad man längtar till! 
 
Visserligen är vi nu i den bästa delen av vintern (vårvintern, payback time) men det lär finnas kvar både snö och minusgrader när vi kommer hem.
 
ellem
Vykort från Salta, Argentina 15/11 1987


Och kortet är till min moster och hennes man och det är förstås mamma som skriver.

"Hej Bisse och co!
Hur står det till med herrskapet? Jag är i Salta med tre blinda barn (ur samma familj), deras lillasyster och far och mor + en moster som ska opereras för struma, stor som två apelsiner, på halsen.


Alla befinner sig nu på sjukhuset, men oj, oj, en så jobbig resa hit!!
Två av de tre blinda (9-8 år) kan inte gå, så man måste släpa på dem. Inte ville de släppa oss över gränsen till Argentina heller, trots att vi hade alla papper de i vanliga fall ska ha.
Nej, därför att barnen inte tycktes vara normala, så fick vi vända tillbaka till Yacuiba. Där blev det det tre dagars spring i 40-gradig värme. Till ny läkarundersökning, fotografering, till Argentinska konsulatet, springa och hämta mat från en restaurant (vi bodde ruffigt, men billigt på ett residencial), nya papper från Villa Montes med nattåget osv, osv.


Efter ett RÖRANDE RART brev från konsulatet, där de bad alla berörda parter ta hänsyn till familjens tragiska situation, släpptes vi över gränsen, men av en rosenrasande gendarm som slet papper i bitar och rasade ...
Arma karl, det var nog dagen efter för honom!!

Här är underbart vackert.
Som Ni vet är världen liten. Vi stötte på en jättetrevlig tandläkare från Luleå som varit här på en tandläkarkongress.

Kramar och hälsningar, Ann-Gerd."
  

När man tappat bort sig ....


Idag i Hallands Nyheter kan vi läsa om den Större Gulbenan - i vanliga fall hemmahörande i Canada eller Alaska - som nu, till synes obekymrat, spatserar omkring på stränderna söder om Varberg.

Dom som tror sig veta, gissar att fågeln antingen fått något fel på navigeringssystemet (för min inre syn ser och hör jag en gps-dam som ideligen hojtar "gör en U-sväng!", "gör en U-sväng!"), eller så har den kanske helt enkelt drivit iväg åt fel av väldiga stormar. Bara blåst iväg!

Eller ville den inte gå i Samlad Tropp?
Ville den helt enkelt uppleva nånting annat?

Man kan ju undra hur den större gulbenan har det?
Saknar hon sina kamrater?
Funderar den över vart alla kompisar/artfränder har tagit vägen?

Det lär inte gå någon nöd på henne; även här i landet Halland finns gott om småfisk och kanske några insekter, men det är ju inte samma sak som i Alaska förstås.
Och fågelskådare från när och fjärran har kommit för att skåda denna - för oss - så sällsynta pippi.

Och jag läser:

"HN hittar både gulbenan och en handfull ornitologer i strandbrynet vid Björkängs havsbad. Det är tre grader kallt och stranden badar i sol. Obekymrad av intresset struttar fågeln fram i det grunda vattnet på sina långa ben i jakt på föda. 
Hen ser både pigg och välnärd ut. Stundtals kommer den så nära som 20-30 meter. 
Onrnitologen Mikael Johansson ligger på mage i vätan i jakten på bästa bilden. 
- Den har fantastiskt mycket mat här och två åar att äta ifrån. Gulbenan lever på både borstmask, småfisk och insekter, berättar han.

Ja, nu vet vi.
Men tänk, om den ville komma hit till Stensjöstrand!

Bilden har Annika Karlbom tagit och journalisten heter Marie Hebelius Svahn.


Dagens fönster ....


En solig vinterdag i Porto kan man sitta ute. 
Eller sitta innanför fönstret och fotografera de som sitter ute.
 
Så skriver Anna - hon som har vuxit upp på landet utanför Ystad - ja, inte alldeles direkt utanför, men inte så långt ifrån heller. 



Och här en liten film om Porto.
Egentligen tycker jag inte om när någon säger att "det HÄR måste du se!" eller "det här får du inte missa!" när man besöker något främmande ställe.

I Skottland tittade vi inte på någon form av framställning av whisky; dels för att ingen av oss dricker whisky, men också för att det då skulle kännas som att gå in en läskedryckfabrik. Det var många som förfärades över den saken.

Men nu hittade jag den här "vad-man-inte-får-missa-i-Porto", så det får bli så.

Och tack Anna/annannan för bilderna - det här är den första -!

torsdag 22 februari 2018

Ett baklängesbrev .....

Det blir lite hipp som happ ., jag ska sortera denna bunt senare.
Här ett brev skrivet någon månad innan min mormor dör.
Mamma skriver återigen till sin lillasyster.
I början av brevet märker jag tydligt att mamma är trött och även besviken över den bristfälliga kontakten med syskonen, men ingen av dem är intresserad av att sitta med penna och författa brev till och det kan ju inte ha kommit som en överraskning för mamma). 
Gunvor som nämns, är även hon syster till mamma, född som förstabarn i mormors andra äktenskap - Lisbet är nummer två - och Gunvor är även mamma till den flitigt vävande mellansystern.



"Puntana den 16:e mars 1980.

Kära Bisse och co!

Hjärtligt tack för brev n:o 3.
Det är nog bäst att Du håller reda på räkningen, så du inte överanstränger Dig. Men mycket roligt så länge detta varar. Fick brev från Gunvor som säger att mamma klagar på att ingen skriver. Förstår, att denna någon är jag. I alla fall så sände jag brev till henne i veckan när vi var upp till Tartagal. Själv hade jag väl ett 15-tal brev att hämta. Men så är jag också en flitig brevskrivare, något som jag tror är en absolut förutsättning för att brev, det är ju  att själv sända några.

Mamma som delar ut medicin och annat till indianer i bushen.

Vägen upp till Tartagal var nu inte den bästa vi åkt någon gång. Sjutton timmar tog färden upp.
När vi kom till det värsta surstället som vi absolut inte skulle ha tagit oss över, si då ..., efter cirka 15 minuter, kommer en traktor som var på väg att hjälpa en bil som suttit fast från fredag till tisdag!
Det blir en oerhörd påfrestning för bilarna när de ska kränga genom gräsliga gropar, köras genom formliga dikbildningar - så där så de hänger på underredet både nu och då.



Nerresan gick dessbättre på bara elva timmar, men även då fick vi traktorhjälp över det stället vilket vi absolut inte skulle ha tagit oss över själva. Bara en enda lervälling med hemska gropar i!
Den traktorn var på väg ner för att hjälpa en bil som suttit fast de två dygn vi varit i Tartagal.



När vi skulle ner igen var vi ett femtontal personer på flaket, tillsammans med bensinfat, stora säckar med mjöl, brödpåsar, gasoltuber med mera. Jag log i smyg, när en ung fröken klev på och försiktigt borstade bort lite jord från sina långbyxor. "Vänta du lilla vän", tänkte jag.
När vi elva timmar senare kom fram, var hon, såväl som alla vi andra, bara jord och smuts. Hon var vit av skräck när bilen krängde så vi tumlade om varandra, men innan vi var här nere så hade hon morskat upp sig. Hon skulle arbeta som lärare i en by några mil härifrån.

Själv satt jag och tänkte på det förunderliga i att jag över huvud taget fanns med på detta flak.
Aldrig hade jag väl någonsin fantiserat om att en dag sitta inklämd på ett lastbilsflak nere i Chaco, bland bensinfat, indianer och crioller, men jag kände mig lycklig.
Ingen jäkt. Ingen stress.
Vi kommer när vi kommer; alla tålmodiga och lugna.

Jag har alltid med ett extra förråd av bröd och kläder, ty det är alltid några utfattiga som inte haft råd att köpa detta för resan, och ofta är ungarna utan skyddskläder när det regnar.
Då känns det meningsfullt att vara medresenär och kunna erbjuda bröd och kläder.

Ha det nu så gott med Din lille dotterson och dina barn och din fine Örjan. Klart att jag ber för er alla. Till sist de innerligaste hälsningar från er bortlupna syster, moster och svägerska.

Ann-Gerd."

Mera från breven .....
(Jag inser att det här är ju kanske bara av intresse för mig, så jag förvarnar redan. Det här är ju såväl min blogg, som min dagbok).

Den 7:e juli 1980 skriver mamma ännu ett brev till sin lillasyster.
Då är min mormor begravd sedan någon tid tillbaka och mamma har uppnått en ålder av femtionio år och hade varit änka i tre år.

Mormor Betty.

"Kära Bisse!

Varmt tack för det långa värmande brevet. Mycket välkommet. Jag kan så innerligen väl förstå hur Du känner det efter mammas död. Jag skrev till Elisabeth, att när Ivar dog var det med förvåning jag konstaterade hur litet man känner sig själv och sina reaktioner.

Så länge mamma varit krasslig, så ofta vi trott att  hon skulle dö, så väntat det borde vara, men när det nu skett, så upplever jag det som om jag har stympats på något vis.
Elisabeth skrev att mina sista brev har varit helt utan inspiration, ja, jag har känt det som om jag har varit tom invärtes. Månne det ändå är så, att det finns trådar till vårt ursprung kvar i vårt innersta?
Jag har också, för första gången i mitt liv, känt ett behov av att sätta en blomma på en grav.



När mamma var 45 år sade Doktor Björkman till Haqvin att hon skulle leva högst fem år till. Hon hade så dåligt hjärta, sade han. Hon har levt nästan fyrtio år sedan dess!. Jag kan inte säga hur det kändes när Haqvin berättade detta för oss. Jag som var så rädd att hon skulle dö - som min pappa - så att jag, när jag var liten, band ihop mina fötter för att få ligga i hennes säng, ty då skulle jag i alla fall kunna kolla in om hon levde när jag vaknade på natten.
Hela min tid mellan 6 - 10 år var en enda skräck när jag rusade in till Margit på nätterna, efer att ha drömt att jag hittade mamma död.

Apropå Sunnansjö, ja, överlåt åt moster Hanna att ge mammas del till vem hon vill - om hon nu inte själv gör anspråk på den. Jag kan nog inte tillgodogöra mig denna gåva. Prata du med henne, ni kommer säkert på någon lösning till allas bästa. Det var vackert tänkt och värmer mitt hjärta, men som sagt, jag tror aldrig att jag blir riktigt bofast någonstans mera i mitt liv. Flyktig och ostadig skall Du vara, står det i Mosebok ...


Pappa, med sina mjuka och alltid så varma händer ...


Ja, Bisse. Jag har mött två människor med underbart mjuka händer; Mamma och Ivars.
Samma hur mamma rotade i potatisland eller grovjobb, så hade hon mjuka händer, något jag ofta sade till henne. Likadant med Ivar, alltid lena, mjuka händer.

I morgon ska vi åka tillbaka till PilcoMayo. Jag hade en hög med post som väntade mig. Elisabeth skriver ständigt att hon bor i "Paradiset". (Malå, alltså).

Hjärtevarmaste hälsningar från din syster Ann-Gerd.

Torsdag ....


Och vi säger - unisont - att detta med skilda sovrum är som en enda stor gåva!
När kände jag mig senast så pigg!?

"Ja, och jag sover nonstop till fram emot fyratiden, då känner jag mig utvilad...", säger pv på morgonen.

Själv ligger jag i sängen och lyssnar till Sportradion och tänker att dom ändå är dom allra, allra bästa reportrarna, men när det är bara är två åkare kvar innan André Myhrer ska åka sitt andra slalomlopp, då springer jag nerför trappan för att titta på tv-sändningen.
Och så blir det GULD!
Hurra, hurra!

Nu, när klockan är kring åtta, har pv givit sig ut på träningsrunda ute på Ringenäs (mot Halmstad till, där man har konstnö-spår) och tjugofem varv har herr pensionatsvärden tänkt sig, alltså omkring två mil. Igår blev det tre.


Igårkväll hörde AP av sig .., borde dom inte skaffa sig var sin Air Trim inför Nattvasan?
Tänk .. femton minusgrader och nio mils skidåkning ..?

Nu är ju pv smålänning och jag gissar att han aldrig i livet hade han köpt sig en sån grej, om nu inte lagkamraten kommit på idén och efter en stunds surr så .., ja, beställ en till mig också, säger han.
Själv sitter jag i soffan och ler.
S o m   han längtar till detta lopp!

Och ja, jag inser att här finns säkerligen någon som läser och tänker "vilken idioti, ge sig iväg på nåt sånt och han som har haft hjärtproblem, jo, jo .., det kan man tänka sig vad som kan hända!"

Ja, så är det förstås.
Men å andra sidan är han ju som allra mest lycklig när det är sånt här på gång.


När jag vid sista glädje-inlägget berättade om Babsans glädje, skrev jag att hon var rödhårig.
Det har hon också varit, men så kom en bild i mejlkorgen.

"Så här ser jag ut nu .., omväxling förnöjer", skriver Barbro, som alltså inte - för närvarande - är rödhårig.

Men allt det självlockiga har hon minsann kvar.

Och nu är det alltså´torsdag .., snart söndag .., och tid till att grunna över den där glädjen! '
Bara så ni vet.

Dagens fönster ....


... "en slags fönsterbild", skriver Ulrika.

Jo, men så är det ju.

Det är nog där tomten bor, tror jag.

onsdag 21 februari 2018

Dagens bästa, kanske veckans ...


Idag kom med posten en överraskning som inte vara av det vanliga slaget; det visade sig vara en jättebunt med brev som min mamma skrivit till sin högt älskade lillasyster Lisbet i Vilhelmina.
Lisbet som i breven alltid kallas för "Bisse" (och den som mejlat mig vet vad min mejladress är .. bisse151) och var tretton år yngre än mamma.

I säkert ett par timmars tid har jag suttit i loppisfåtöljen och läst brev efter brev efter brev och jag blev så oerhört tagen av det här, för breven till min moster är så annorlunda i jämförelse med andra brev som jag fått ta del av och mamma är mycket mer öppenhjärtig och berättar saker som jag inte har haft en aning om!

Mamma lämnade Sverige 1978 och i nästan alla brev till sin syster skriver hon om sin längtan efter att syskonen ska höra av sig; att dom ska skriva lite oftare och berätta om vad som händer i släkten.
Men nu är det ju så att alla människor i världen faktiskt inte är besatta av att skriva brev eller dagbok och ingen av mammas syskon eller hennes mamma - min mormor - hade fått den .., ja, nästan sjukdomen. Jag har den själv, så jag vet hur det är ..,-)
En våldsam skrivklåda. 
En känsla av att jag måste tömma hjärnan eller hjärtat på känslor, annars sprängs jag.
Och så blir det i form av bokstäver.

Och jag läser breven och förstår att min mormor var sååå emot detta att mamma - då änka sedan två år tillbaka - skulle ge sig av och så långt bort! Mormor ville att mamma skulle bli på hemmaplan och kanske hjälpa henne.

Så här skriver mamma bland annat den 27:e maj 1980.

"Älskade lillasyster!

Så är alltså även detta ett fullbordat faktum - att vår mamma också fullbordat sitt jordeliv. Det gjorde ont när jag fick brevet. Jag lade mig över bordet och grät, men efter en stund var det som om någon slagit mig i ansiktet: Varför gråter jag? Tänk, som mamma fruktat för ensamhet och ålderdom! Att bara få somna in, så gränslöst fint. Ingen svår plåga med denna hemska andnöd som hon hade tidigare, nej, man borde verkligen inte gråta. Lilla mamma, som så många gånger haft det trassligt här i livet! Oh Bisse, vad jag är tacksam för att du funnits till för mamma!"

I slutet av brevet fortsätter mamma:

Versen ....

"Ja, Lisbet, jag avundas er inte allt som följer med en persons död, allt det som alltid kommer som en pålaga till sorgen - med att rota i kvarlämnade saker och ting.
Om ni visste hur gränslöst det värmde hjärtat när Ivar var död  och jag fick ett brev från er syskon med en vers som handlade om en syskonring som bildade kedja och bedjande böjde knä. En sådan gång känner man att det finns band som binder.

Jag gick en extratur till mamma en gång när hon låg på Vilhelmina sjukstuga och tackade henne för att vi fått bli så många syskon - och det tacket hade jag kunnat rista in på hennes gravsten. Vi skulle ha gråtit tillsammans, hörde jag att Olaf hade sagt. Det är nog alldeles så riktigt, så riktigt.

Hälsa nu hela din familj. Jag är hos er i tankarna - även om avståndet är långt.

K R A M A R.
Ann-Gerd."



Ukens beste for Bente i Elverum ....



Ukens beste forrige uke var at jeg fikk solgt mim leilighet.
Nå bor jeg i min nye leil. i Elverum og lever blant flyttekartonger .

# Grattis Bente! säger jag. Tänk, att det gick så snabbt/hurtigty!
Nu mina vänner ....


... känner jag mig nästan så här, som när jag var tre, fyra år kanske och rufsig i håret och lite kaxig.

Jo, nu har jag lyckats ordna till blogglistan så den är som förut - hurra- hurra !!! - och en nykomling finns där också, nämligen Zeinas kitchen, kvinnan som bjuder på de mest ljuvliga recept och som så pedagogiskt visar hur det går till!

För en halvtimme sedan tittade jag in hos Steel City Anna och kommenterade då angående min blogglista som jag gjorde så där i all hast, men aldrig tyckte om. Det spelade ingen roll vem som uppdaterat senast; dom stod där i samma rad hela tiden.

Kanske är det all sömn som vi nu får här i huset, som gör att hjärnan fungerar bättre .., ja, man kan ju hoppas ,-)
Dagens fönster ...


"Snö och istappar" ..,. skriver ellem i Skellefteå.

Tack och bock! säger jag.
Det bästa för Kerstin i Dalarna ....



.... än så länge, skriver hon.

"Jo, det är besöket hos tandhygienisten som tyckte att mina tänder va fina och med bra kvalité.
Så glädjande att höra när övriga kroppen är så skröpplig.
 
Att det gör ont att ta bort tandsten glömmer jag efter de positiva orden 😍
 
Kram Kerstin i Dalarna."

tisdag 20 februari 2018

Tisdag ...


Kvart i nio kommer friherrinnan och hämtar mig; hon har tid för kontroll av ena ögat och behöver hjälp att ta sig hem igen - en chaufför alltså -.


Halmstad och Brogatan möter med morgonsol av bästa sorten!
Nån har ställt ett fönster på vid gavel.


Och vi passerar Rings Blommor som skyltar så fint!
Jaha, så kan man alltså också göra .., ha gul lök i skyltfönstret.


Eller drivor av orkidéer och hortensia!
Och färgglada primulor!


På andra sidan gatan ser det ut så här .. så många - enligt mitt sätt att se det - direkt anskrämliga skyltar samlade inom loppet av några meter!
En ung man står och röker på trottoaren .., och en kvinna i vår ålder passerar oss.


Ögonkliniken ligger en bit längre fram längs gatan och i entrén sitter ett anslag - en arg lapp - kanske.
Förmodligen satt den övre lappen där först av allt .., och så blev irritationen för stor och så kom den nedre upp.

Inne i väntrummet slår jag mig ned i en sittriktig fåtölj av den hårdare sorten och medan friherrinnan går ut och in från undersökningsrummet (här går det undan!) läser jag ett gammalt nummer av tidningen M.  En artikel visar före-och-efter-bilder där en kvinna fått behandling för sin dubbelhaka och det spelar ingen roll hur mycket jag än tittar, så ser jag ingen skillnad på bilderna.
Kanske borde jag också boka tid för synundersökning?

En annan artikel visar hur man kan utöva yoga på alla möjliga -för att inte säga omöjliga - ställen; även när man handlar i en livsmedelsbutik.
Jodå, det är bara att sträääcka ut och tääänja mellan hyllorna.



Sen hemåt igen.
Vi dricker kaffe .., friherrinnan, pv (som ju har ledig vecka) och jag själv.
Nelly sover.
Lilla älskade pigan!
Åååå, så förfärligt tomt det kommer att bli den dagen vi inte har henne!



Och ute vid lilla eken spatserar tre fasanhönor och pickar efter frön.
En fjärde försöker ideligen att få komma till det där matbordet .. men blir bryskt ivägsjasad av dom andra! Fy, vilka egenyttiga damer!


Och snart dags för jobb.
Två till åtta, ikväll med Emma som hoppar in lite då och då och gör det med den äran.


Precis nu hoppar sigge upp på bordet.
Alla som har katt vet att det är hart när omöjligt att ta en bild av dem ..., för så fort i alla fall sigge ser kameran, vill han komma sååååå nära som möjligt!

Lille fine sigge som nu ofta ligger på sängen i Gunnars Rum och som till och med kurat en stund hos pv när det var sängdags, men inte länge .., men en kvart, tjugo minuter kanske?
De tar sig.

Dagens fönster ...



Egentligen är jag väl ingen större fantast av riktigt små hundar, men man kan ju ändra sig.
Den var verkligen himla fin där den låg på prydnadskudden i en hårsalong på Brogatan.
Glädjebilden ....


Och som ni ser .., handlar det mycket om möten och människor.

Och lite om garderobsröjning (ellem i Skellefteå) och beskärning av en stor och fin pil (Anna-Lena i Tumba som snart får ett annat namn  på slutet ...., inte Tumba, alltså) ...och där står Ann i Göteborg på sin balkong och håller i en liten krabat vars mamma en gång sällskapade med Anns son .., och där är lilla Noelle i Norge som blickar så fint - kanske mot mormor Babsan - och Ulrika har tillbringat helgen hos "S" som nog snart får ett helt namn och dom båda kommer förresten hit på lördag för en snabbvisit (dom ska på revy i Falkenberg) och längst uppe till höger sitter mannen som snart går i pension och på bilden ser ut som en fyrtioåring (tyckte AP och jag själv; jag var tvungen att kolla noga om det verkligen var Barbros man, ni vet, Barbro i Brämhult) och friherrinnan gladdes över en tillsammansmiddag , allt medan Kerstin i Dalarna hade fått umgås med barnbarnet J.

Själv var det smågrejer som gladde.
Tacksamheten över att ha hundar i huset (och en katt som börjar bli social) ...,underbara arbetskamrater och kunder ...och domherrar vid fröautomaten. Sånt.

Tack ni underbara människor som delar med er så generöst!
I love You!