lördag 18 februari 2017

Lördagsfönstret ....


Häromdagen plingade det till i mobilen och där var minsann ett fönster från Canada!
Premiär - tror jag - för den här bloggen.

Avsändare visade sig vara Eva .., ni vet, Lyckliga Grodan och Mottagningen och kanske hade hon ytterligare någon blogg, denna madame som inte strösslar med orden, men det räcker ju ändå.
Jag ska nog gå en kurs hos henne vad det lider.

I ett tidigare sms kom bilden från ett flygplansfönster och där skrev hon nånting om att drömresan var på gång. Aha ..,det var till Canada den gick! 

fredag 17 februari 2017

En fredag ...

Rosor från pv ....

Och hela världen - i alla fall just här, där jag bor - är grå.
Dis och dimma .., en gräsmatta som är lerig och inte tillstymmelse till blå himmel.

Nåja, det går ju ändå och glädjeämnen finns ju.

Sveriges Radios "Europapodden", t.ex som jag lyssnade till igårkväll. Vilken källa till glädje!
Nu tog programledaren Johar Bendjelloul upp det stundande valet i Nederländerna, där tjugoåtta partier ställer upp och så var det förstås det här med monsieur Fillon - den republikanske presidentkandidaten - i Frankrike som tycks ha strulat till det rejält för sig och när hans stab vill komma till olika städer för att invånarna ska få tillfälle att lyssna till monsieur Fillon, ja, så får man helt enkelt ingen inbjudan! Pinsamt.

Att det är helg är förstås också nånting att glädja sig åt, även om det för egen del innebär ett extrapass i morgonkväll, men pengar behövs alltid, så det är helt okej.

Och så stundar "På Spåret" och Skavlan .., Naturmorgon och Ring-så-spelar-vi.
Igårkväll underbara filmen "Det blå huset".
S o m   jag hoppas att Jens finner det han söker, eller längtar efter.



Halva inköpslistan är färdigskriven.
Vi säljer färsk kolja för 99:- kilot i affären och den var så underbart god att steka upp, alltså får resterna bli dagens lunch. Och jag undrar hur många säckar fågelfrö som inhandlats i vinter?



Igår kom som sms en fönsterbild från Canada och den råkade jag vidarebefordra till den färgstarka madamen i Göteborg. Till Ann. Hon anade att det kanske hade kommit fel och skrev så här.

"Skickar lite skånska tår tillbaka. Taget när jag var på pedikyr häromveckan."

Tio tår mot ett fönster. Och vilket snyggt nagellack!
Tack Ann!


Själv besökte jag en gång Salong Lena i Steninge .., ja, friherrinnan har minsann många strängar på sin lyra och fotvård till goda vänner ingår förstås i menyn. Om jag vore miljonär, då skulle jag nog anställa en massör/massös, en fotvårdsspecialist och nån som borstar håret precis när man längtar efter just det!

Ungefär så.
Dagens fönster ...


"Några franska supermoderna fönster från det stora sjukhuset där jag snart ska opereras igen.
Trots den sterila utformningen blir man här omhändertagen med värme, omtanke och hög professionalism", skriver Monet i Frankrike.

//Lycka till med operationen! skriver Elisabet.

torsdag 16 februari 2017

En något förvirrad torsdag ....


Vilken dag det här blev!
Egentligen börjar jag inte arbeta förrän kvart i nio varannan torsdag, men oftast är jag på plats redan klockan åtta och så även idag. Och för Anne-Marie i charken berättar jag om hur genialiskt jag förbereder mig kvällen innan, ja, jag lägger fram arbetskläder, nycklar, plånbok och vad som nu ska med. Ja, men det är ju jättebra!

Nu visar det sig att jag har glömt kjolen hemma!
Det är nämligen så att jag nästan alltid åker till jobbet i mina egna kläder och byter om där, men nu hade jag lyckatslanda ihop kjolen med ett par tights och det blir till att köra hem och hämta rätt utstyrsel och Anne-Marie smajlar stort ...., ( ja, det var ju det där med mina förberedelser ...). Men tänk, jag hinner såväl fylla in allt lösviktsbrödet, köra hem och hämta kjolen, klä om och ändå är jag klar innan min ordinarie arbetstid ska ta sin början! Härligt!

Hjälp med brödet - limpor och sånt - får jag av den vänlige mannen som nu arbetstränar hos oss, efter att ha varit rejält svedd i vingarna under några år.

Och underbara Anne-Marie har gräddat såväl wienerbröd, som cinelle-bullar, samt pecan-wienerbröd medan jag körde hem! Vilken pärla hon är!

Sen blir det det vanliga förmiddagsjobbet.
Mejeriet, avlösning i kassan, postkillen kommer med säcken med rekommenderade brev och dom vanliga varubreven ..., det blir kassaräkning, datumkoll och lite annat.

Joakim som egentligen är ledig torsdagar, tittar in och fixar fruktordern (Erik är i Mexico) och det är så trivsamt i personalrummet vid frukosten .., där är Jocke, Brooks (som i Eriks frånvaro sköter frukten med den äran!), mannen som arbetstränar och jag själv.
Och Mange dyker också upp!
Ååå, så roligt att ha så många arbetskamrater när man har frukost!

Det är är den enda korta rasten vi har på dagen.
Den som arbetar heltid (dvs nästan ingen!) har sedan lunch, men sen är det ingen mer kafferast.


I Halmstad har man blommiga och sååå fina påslakan!

Vid elvatiden bestämmer jag mig för att ringa till ortopedmottagningen i Hässleholm och prata med operationsplaneraren. Inte för att be om förtur - det kommer jag aldrig i hela livet att göra! - men för att kanske få en liten hint om  n ä r  det blir dags för operation, mest för att den som gör schemat i affären ska få en vettig chans att planera framåt, men även för min egen del.

Döm om min oerhörda förvåning när den vänliga kvinnan säger .."ja, Elisabet .., vad tror du om tisdagen den fjortonde mars, eller den sextonde kanske ..?"

Det låter ungefär som när man beställer tid hos frisörskan!
Jag väljer den fjortonde.

Så nu är det alltså bestämt.
Den fjortonde mars blir det byte av min högra knäprotes.
Glädjen och tacksamheten vet liksom inga gränser!


Så här var det första gången en knäprotes kom in i min lekamen. Det var då pv agerade bloggmadame, eller kanske mera bloggmonsieur! Bilden togs under utskrivningsdagen .., här står den alltid så vänlige kirurgen som bryter på danska och undrar hur det står till med min medpatient från Lund.
På sängbordet tronar icke använda kräkpåsar.
Det gäller att vara alltid redo.

Bodil vid sängkanten ...

Fem år senare får det vänstra knäet en protes, nu i Halmstad.
Dagen efter operationen ligger jag raklång på sjukhussängen ... jag har min limegröna älsklingsklänning på mig och är aningen förvirrad när jag vaknar .., ty vid sängkanten sitter chefens fru Bodil som varit så snäll och väntat i dagrummet då jag - enligt henne -  "tycktes sova så gott"!
Så omtänksamt. 
Nu sitter hon där alldeles tyst och ler så vänligt mot mig när jag vaknar och jag fylls av sån innerlig hjärtevärme. Jo, men jag känner mig som en del av det där livspusslet.
Så här var det då.
Helt annorlunda!

Efter förmiddagspasset hämtar jag så upp pv i stan .., och någon timme senare  ramlar jag ihop på soffan Ektorp, sover/vilar i flera timmar, är totalt kraftlös och utslagen! Iskall om ben och fötter .., het upptill. Men nu är det så, att vid sextiotre års ålder känner jag min egen kropp. Stackars liten! 
Det här var nog inget annat än en rejäl mental urladdning. 

Nu mot sängen!
Dagens fönster ....


"Qvick och jag gick en promenad vid "svansjön" Tysslingen i morse.
Vackert som bara den!"

onsdag 15 februari 2017

Ledig dag ...


Då ser det ut så här.
Och jag slår mig ner på en av hällarna - den som är som en avsats - och det är så ljuvligt så det går inte i ord att beskriva!

Små isflak seglar förbi ..., på stranden - som inte syns på bilden, går en mamma med en liten flicka.
Inte ett ljud förutom en svag vind hörs.
Och så vågklucket.


Tanken var att båda hundarna skulle få göra mig sällskap. Jag stod i hallen och lockade och lockade på Nelly .., men ingen kom. Nej, hon hade ingen lust att följa oss .., utan låg ihopkurad för sig själv på soffan och visade med all tydlighet att hon ville vila lite längre.

Så blev det också.
Och nu har solstrålarna nått henne.


Mycket skönare och tryggare är det förstås med en mjuk fleecefilt att kura in sig i.
Pv ler ofta när jag bäddar om henne; han har inte riktigt förstått att det är ungefär som när man var liten och hade dockor .., oj, så jag bäddade om dem om kvällarna!
Och när flickorna var små och hade docksängar, då brukade jag alltid vända dockorna om dom låg med ansiktet neråt och så fick dom en liten filt över sig.

Barnsligt?
Ja, verkligen.
Men jag skulle nog göra samma sak än idag.
Och idag ....


..... fyller ingen mindre än Anne i Mantorp år!
Ni vet, hon som är så omåttligt beläst och som noga antecknar vilka böcker som kommit i hennes väg.

En enda gång har vi träffats; det var när vi var på väg till norröver och då svängde förbi Mantorp och hon som alltid kommenterat som "Anne-i-Mantorp" blev då en alldeles riktigt människa; så varm och rar och go!

Stort grattis på din födelsedag Anne!
Dagens fönster ....


.... kommer från Lissabon och floden Tejo skymtar i bakgrunden.

Ja, det visste ju inte jag förstås, däremot annannan som hade håven med sig.

Tack snälla!


tisdag 14 februari 2017

Ingenting förstår man ....


Men det gör ju i och för sig inte så mycket.
Mitt blodtryck som i Hässleholm - under överinseende av herr kirurgen - var på tok för högt, sköter sig exemplariskt när jag nu på morgonen går på kontroll på vårdcentralen i Slöinge.

Det är där som väntrummet är så fint och hemtrevligt.

Vi är inte många som väntar på vår tur .., där är en äldre kvinna (visar sig vara 92 år) och hennes dotter som har kommit från Fjällbacka i norra Bohuslän för att bistå sin mor ..., en medelålders kvinna som sitter bakom mig .., en man som tycks ha bråttom och där är en till och där kommer en kvinna i min ålder vars dragkedja har hakat upp sig; hon får inte av sig täckkappan, så jag hjälper till och till slut lyckas jag befria henne och det blir en del stillsamma leenden i väntrummet.

Jag är den enda som hälsar på dom som kommer in genom dörren och det förvånar mig.
Inte minsta lille hej eller godmorgon hörs från medpatienterna!

Sen blir det min tur.
I fem, tio minuter får jag pausa i det lilla undersökningsrummet.
Tanken slår mig att numera doftar det inte sjukhus, så där som när jag var liten och fick göra mamma sällskap ute på pol, där den bruna eterflaskan stod på bänken och där sänka-rören hängde så prydligt på väggen.
Nu är där inga som helst dofter.

Så sitter jag där i min ensamhet och tittar mig omkring .., läser texten på lådorna .., suturmaterial, tejp .., skalpeller .., sånt .., och längst uppe på skåpet finns en förpackning med gröna plastmössor.
Utifrån hörs småfågelkvitter.

Och efter en stund kommer sköterskan in i rummet och hon är sedan länge kund i affären, men det är mest hennes man som handlar .., "vilken underbar blå färg du har på tunikan!" säger hon och då visar jag henne hur ännu mycket vackrare den är på insidan, där det står vem som har designat den!

Blodtrycket visar sig - till min förvåning - vara alldeles utomordentligt bra!
Lågt och fint, precis som vid mitt tidigare besök i Slöinge.
Jag får en liten lapp där siffrorna står prydligt nedskrivna, så där så jag kan visa herr kirurgen och så säger jag tack och hej och åker hemåt.

Glädjen - eller ännu mera: tacksamheten - är gränslös!
Plötsligt känner man sig hur pigg och kry som helst.

Kunde jag nu bara hitta mina uteskor, så vore det perfekt .., men jag kanske glömde dem på jobbet igårkväll? Ja, jag går ju ändå mest i sandaler hemmavid. Det är skönt att bli äldre, då gör man som man vill.
En tisdagmorgon ....


Ljuvligt gott nybryggt kaffe (Arvid Nordqvists .., jo, bättre än Zoegas Java) och nypressad juice på grape och citron. Morgonsol. Kyla. Ett isande kallt golv.


Och harry sover gott i soffan; knölar till och tynger ner och jag får fixa till kuddarna tjugo gånger per dag. När ingen av oss är hemma, lägger han sig på ryggdynan längst till vänster och spanar ut genom fönstret.
Stor tulpanbukett - blandade färger - på bordet.
Intill ligger blodtrycksmätaren.
I fönstret den vackra physalisen som med ojämna mellanrum tuktas och klipps ner.
Inom glas och ram ett fångat ögonblick från Skottland.


Frostigt ute. Flera minusgrader. I vanliga fall fylls fröauomaterna först av allt på morgnarna, men nu var det välfyllt igår, så kanske att det klarar sig någon timme till ...? Ännu en tjugokilossäck ska inhandlas.
Kaktusen kom som ett litet, litet skott från Anne i Mantorp och har nu blivit så fin.


På byrån står tavlorna som inhandlades utanför Ängelholm, på Antik & Design.
Egentligen vill jag ha dem här .., vid byrån och nära småbilderna av min pappa ..., och undulaterna från Edinburgh och träskålen som min morfar gjort och duken som Bente i Norge virkat .., men där bakom och ovanför på väggen hänger handmålade porslinstallrikar vilka suttit där i evigheter, så jag försöker med utnötningsmetoden .., kanske att pv någon gång kan tänka sig ...?
Om inte får jag tänka ut nånting annat.

Den vänstra tavlan är en minnestavla om en ung flicka som dog så ung; den andra är en minnestavla över en liten Anna som får tavlan på sin 1-årsdag.
Två helt vitt skilda livsöden.




Dagens fönster ....



Vilken härlig blandning av fönster ni bidrar mede!
Under några dagar har det kommit fönster från Helsingfors, Uutrecht i Nederländerna, från Eva på väg på en drömresa och ett foto från ett flygplan (destinationen hemlig än så länge) och nu två fönster från Strängnäs!

Idag var det Ulrika som höll i håven!

måndag 13 februari 2017

Måndag ....


Så har ett drygt arbetspass gått in på tredje dagen. Nu blir det jobb från lö-sön-mån-tis-tors-fre och lördag, men onsdag är fri. Nåja, jag var ju hemma en vecka nyligen, så det behövs extrajobb och det är bara lördagen som är utöver det vanliga schemat.

Lediga förmiddagar är som att vinna högsta vinsten!

Först ringde friherrinnan och ville bjuda på kaffe vid husknuten och där satt vi och njöt av solsken och nästan ingen vind alls och mest pratade vi om friherrinnans granne och nära vän Ulla som ramlat i en trappa och helt enkelt slagit ihjäl sig. SOM Ulla hade längtat att få flytta in i den nya lägenheten i Värnamo och knappt hann hon komma på plats, så händer detta.

Och för friherrinnan blir det en enorm omställning.
Vår-sommar-höst brukade dom två väninnorna gå över till varandra .., eller gå på promenader med sina hundar .., äta middag tillsammans och helt enkelt bara ha det trivsamt.

Om det - hur fort allting kan ta slut - pratade vi förstås, men också om annat.
Vi såg skatan komma flygande till ett bo längst uppe i en björk och vi sa att den nog håller på att inspektera lägenheten inför sommarens äventyr .., och vi pratade om friherrinnans bil och lite om jobbet.

Sen åkte jag hem .., tog hundarna på promenad och nere vid havet, på en klipphäll/berghäll slog jag mig ned och där satt vi sedan i säkert en halvtimmes tid och gjorde ingenting.
Kråkor kraxade .., några sjöfåglar simmade förbi .., och längre bort, mot hamnen till, räknade jag till fem svanar.

Haltade sedan hemåt .., tänkte på den stundande operationen och försökte för min inre syn se hur jag en gång ska kunna gå som vanliga människor, utan att det gör ont i höft eller ljumske eller knä! Tänk, om det blir så! Tänk, om man kan gå på låååånga promenader!  Att halta tar sån energi; det tror man inte, men oj, så kämpigt det blir.

Nu sk jag göra mig i ordning för cykelturen till jobbet!

Dagens fönster ....


Från Uutrecht i Nederländerna kommer det här finurligt fångade fönstret - ja, det är ju flera stycken ser jag nu -!

Uutrecht .., där arbetade en före detta malåbo som professor i parapsykologi, men det var många år sedan. Mannen hette Martin Jonsson och var en av två bröder som växte upp i en avsides belägen by, mer som ute i skogen bland tall och gran.

Martin som var äldst, kom att bli professor och Axel läste till folkskollärare, men hade även ett radioprogram där det spelades hawaimusik - programmet hette Aloha -.

Och Axel berättade en gång för mig att båda bröderna i sin ungdom hade haft min pappa som friidrottstränare. Pappa hade på den tiden det begav sig norrlandsrekord på flera löpdistanser och han, som vuxit upp fattigt och mest fått klara sig själv, kände kanske igen sig i dom här bröderna?

"Han var så otroligt rättvis och behandlade oss precis som pojkarna från samhället!" sa Axel.

Jag minns hur stolt jag blev över min pappa när jag hörde dom orden.

Allt det tänkte jag på när fönsterbilden kom susande genom rymden och landade i min dator.
Den som hade håven med sig var den här madamen.

söndag 12 februari 2017

Söndag ....


Arbetspasset börjar halv tre, då finns det gott om tid att att ta tillvara på.
Man kan till exempel läsa DN från första till sista sidan och instämma med Anita Goldman som skrivit om "Europappodden" och man kan också läsa dödsannonser och igår fanns där en som handlade om en kvinna som vuxit upp som nummer fyra av fjorton syskon och som tvingats ta hand om småsyskonen och därför inte fick studera .., ja, det var hur intressant som helst att läsa om hur hennes liv kom att gestalta sig.
Kvinnan hette Birgit och längst ner i minnesrunan står det så här:

"I redskapsboden på landet har det alltid hängt en rödvitrutig tygremsa av sidentaft från klänningen mamma bar när hon träffade min far. Tyget är fäst vid en rapporthylsa,ett slags flaskpost i luften som användes inom flyget för att kommunicera med marken. I hylsan finns ett meddelande som pappa släppt från luften.: "Vi träffas 19.30. Din Henry". Mamma fick meddelandet."


Och tidigare i veckan kunde man läsa om Oscar Carlsson från Kristianstad.
Tänk, så många hjältar det finns här i världen - människor som man inte hade en aning om att dom funnits och inte visste man vad dom uträttat heller -!

Som Oscar Carlsson.
Denne skåning utvecklade en pump som används i Indien och ytterligare trettiofem länder och dessa pumpar ger flera hundra miljoner människor tillgång till rent vatten! Ritningarna till pumpen valde Oscar att sprida fritt och gratis.

Nu är klockan tolv .., solen flödar .., vi ska ta hundarna och gå på promenad.
Pv har redan hunnit åka skidor (12 km) på Ringenäs skidarena där det finns spår och tänker sig att ta några varv även i eftermiddag. Två veckor återstår tills det är dags att köra Vasaloppet för honom och två veckor kvar tills Anna och Micke ska ta sig an Öppet Spår (lika långt som vanliga loppet).

Ajöken, sa fröken.
Söndagsfönstret ....



"Fönster till dig. På drömresa. Berättar mer sen."

Vem tror ni skriver så i staccatoform?

Jo, hon som också skriver så här.

lördag 11 februari 2017

Lördagkväll ...


En har arbetat från två till åtta - ikväll tillsammans med Joakim - och det har varit full fart, ja, har man ingen kö finns det alltid nånting annat att göra (fylla på "läkemedelshyllan" och postens olika blå påsar .., ta bort kundkorgar, fylla på med bärkassar, fronta i hyllorna intill kassan .., damma av och torka olika datorskärmar, ja, sånt) , men härligt att ha en stor, stark karl som drar in lastpallar sprängfyllda med apelsiner och tulpaner, oj, så skönt!
Nån annan rättar prov.

Och jag fick idag veta att på måndag får vi en arbetskamrat som ska arbetsträna hos oss.
En man i 40-50-årsåldern som nog kört rakt in i väggen .., jo, men det ska bli trevligt.

"I morgon ska jag komma ihåg att skriva en välkommenskylt till honom, så där så han känner att vi är glada över att ha honom hos oss", sa jag till Joakim.

Kom hem vid halv nio och tittade lite förstrött på melodifestivalen, all tmedan pv rättade matteprov, inte nationella som på bilden, men jag glömde mobilen på jobbet, det får bli en gammal bild.

Av dom jag lyssnade till tyckte jag nog att det var räta låtar som gick vidare till finalen. Mariette är från Harplinge, inte långt härifrån, så nu är nog många hallänningar glada.


Igårkväll - i mörkret och liggandes under täcket med harry nära, nära - lyssnade jag på såväl usapodden som europapodden - så himla intressant - men ikväll blir det istället till att titta på nya brittiska serien Halcyon, om ett hotell i London och alla som arbetar där.
Egentligen tycker jag att det känns lite uppstyltat .., inte såååå bra skådespeleri, men det är okej ändå.

Och tänk, när det bli rvår och sommar och man kan ta in färsk mynta och sätta i en liten vas!
Tidsfrist ...


Med några timmar kvar tills det är dags att börja arbeta (tredagarsledigheten är då slut för den här gången), tar vi en promenad ner mot havet. Vinden kommer från nordost och biter rejält i kinderna, men i lä är det hur skönt som helst.

I kanske två månaders tid har män lejda av länsstyrelsen eller naturvårdsverket - jag vet inte vilket - röjt i stora delar av reservatet. Enbuskar har slitits upp ungefär som när man drar ut tänder och det ser hemskt ut just nu.
Här och där pyr eller brinner det ännu i riskasarna.

Det här är stigen ner mot havet och där var det förut enbuskar på vänster sida, ja, jag snavade en gång och ramlade så mjukt - som i en dunbädd -, nu gäller det att hålla sig på benen!



Nu står vi med ryggen mot havet, den här bilden skulle kanske komma först.
Här är det röjt så det är som ett enda stort potatisland!

"Och mina bästa björnbärssnår är borta!" säger pv med sorg i rösten.

Just här möter vi mannen som bor i Stora Hus, huset som ni ser på bilden .., och längs vägen hem möter vi andra som är ute och går. Vilken ljuvlig februaridag detta är!
Nykyinen ikkuna....


Har man tur och översättningsprogrammet sköter sig, så betyder nykyinen ikkuna "dagens fönster" - alltså på finska.

Och i Finland befinner sig Turtlan och Martin - på båtmässa - och så här skriver hon:

"Hej!

Här kommer ett fönster flygandes över Finska viken och ut Östersjön mot landet Halland.
Fångat på väg in för en fika på Fazers Café i Helsingfors. Just det, där finns det här (skylt)fönstret nu med ett vintertema. Snö, kälke, termos och en skål med chokladbitar bland annat.

Blev så glad att den lilla flickan i sin fina kappa kom med där i hörnet.

Hej från oss på resa.

Turtlan".



Elisabet skriver: det är egentligen galet .., jag har själv rest rätt så mycket och långväga under livets gång, men till Finland har jag aldrig varit! 

fredag 10 februari 2017

Dagens fönster är en dörr ...


Den här dörren fanns nog i Möllers-bageri-huset.
I "min port", där var dörrarna gröna, tror jag.

I Ystad, alltså.

torsdag 9 februari 2017

Gunilla ....


Det var nån gång i november eller december 2010 som jag stod i delikatessdisken på Hemköp och pratade med Gunilla, som då expedierade. Hon berättade - lite viskande - att det förmodligen  skulle bli en ledig tjänst i kassan.

"Sök!" sa hon.

Några dagar senare gick jag in på lagret, träffade chefen och lämnade mina referenser från tidigare arbetsplatser och sen gick det som det gick; Gunilla blev min arbetskamrat.

Delikatessavdelningen var hennes "cup of tea" och hon var en hejare på att sälja.
Var någon vara slutsåld, så kunde hon alltid erbjuda ett alternativ, hon kom med middagsförslag .., ja, hon var helt enkelt en himla duktig säljare. Och dessutom bra på att småprata med kunderna .., och visste precis hur tjocka eller tunna skinkskivorna skulle vara hos den som ofta handlade.




Ibland hörde man henne småsjunga för sig själv ..., hon var en hejare på schlagers och när det var påsk eller jul, pyntade hon fint i charkavdelningen.

För kanske två år sedan - en kväll när vi båda arbetade - bad Gunilla mig att känna på hennes mage, ja, så där på sidan. Visst var den svullen? tyckte hon. Nja, det visste jag väl inte .., och att hon hade mått lite halvrisigt ett tag, det kanske berodde på stress?

Några dagar senare besökte hon vårdcentralen och sen kom hon inte tillbaka till affären; inte för att arbeta i alla fall. Det visade sig att Gunilla hade cancer i levern och allt hade spridit sig i kroppen.
Hon blev allt sämre och sämre.

Varje vecka brukade jag skicka postens vykort till henne .., lite småprat med bokstäver bara  .., och ibland fick kunderna skriva hälsningar på större kort - julhälsningar och kramar och pussar och ord om att dom saknade henne i charken-.
Det var många som saknade Gunilla.

Idag på morgonen dog denna underbara människa.
Den 17:e februari skulle hon ha fyllt 59 år.