Söndagmorgon och vi har bokat (eller, det har friherrinnan gjort) frukost på vandrarhemmet i Steninge, det som nu, sedan en tid tillbaka, drivs i ny regi.
Själva vandrarhemmet har fått ny färg (adjö till det gula!) och till en början tänkte jag .., men oj, vad det blir annorlunda, kan det bli fint?
Svaret är: ja, det har blivit jättefint!
En stor veranda har tillkommit och där finns flera sittplatser och stora och mindre kuddar finns att vila mot, jodå, jag har sett hur människor suttit eller halvlegat där ute när jag om kvällarna cyklat hem från affären.
Den där delvis inglasade verandan är ju rena drömmen att sitta på och vi väljer ett av hörnen.
Där utanför står ett gäng slanka cyklister och väntar på en eftersläntrare .., så snart hon ansluter blir det gruppfotografering och sedan styr sällskapet i samlad tropp söderut.
Prick 85
Brödet är hembakt och ljuvligt gott .., där finns Kvibille cheddarost, gurka i skivor, kokta ägg, juice, gröt (Per, innehavaren, har deltagit i gröt-VM och ska i höst åka till Skottland till ännu en tävling) och vi bjuds på en liten smoothie och gröten serveras i små portionsskålar med bär och pumpafrön som pricken över i.
Eller över gröten.
Allt går vitt, blått eller rött.
På väggarna hänger bonader broderade med hallandssöm, många av dem inhandlade på loppis.
I lilla hallen .....
Och där finns flera sittgrupper ute på tomten och jag tänker att blommor på borden ., så fint det ändå blir!
"Jaha, dig känner jag igen, det är du som cyklar förbi här om eftermiddagarna ..?" säger Catarina leende och jo, hon har ju handlat i affären också och på så sätt har vi setts tidigare.
Så här såg det ut då, i maj år 2009.
Där syns Kent från Växjö och Anne-Marie från Malmö, där är Mian från Falköping, Annika från Kävlinge, Lena från Västergötland, Ulrika som då bodde i Västmanland, Anitha och Per-Erik (fine Perra som inte längre är i livet och dom bodde i Skåne just då), där är Gunnar från Jämtland och där ska även Qi från Göteborg vara och den STORARTADE Ann - också från Göteborg -, och inte att förglömma Bettankax och Lindalotta från Lund respektive Svedala, och mossfolk, då från Örebro kanske? Och pv. Har jag fått med alla?
Och varför denna handuppräckning?
Kanske hade jag frågat vilka som var storasyskon?
Jo, så var det nog.
Så småningom anslöt även pv:s mamma Gunvor. Hon kom promenerande med sin rullator och hade inte suttit länge förrän hon reste sig upp och drog en fräckis. Då hade hon lite drygt sex månader kvar att leva.
Bakom själva vandrarhemmet finns en liten stuga där en övernattande kan ha med sig sin hund.
Sånt tycker jag om!
Det vittnar om omtänksamhet.
Och titta, så fint nedanför altanen!
Och här sitter friherrinnan och håller upp den vackra koppen!
Behöver man verkligen åka några kilometer för att äta frukost?
Nej, självklart inte, men trivsamt var det och bara utsikten är ju värd priset.
Om jag någon gång tackar ja till pv:s frierier, då skulle jag kunna tänka mig att hålla festen i vandrarhemmet. Femtio personer får plats, där är fyrtio sängplatser.
Har du vägarna förbi och blir sugen på ett härligt boende?
Här har du en länk till Kuststationen vid Kattegatt, som det hela nu kallas.
18 kommentarer:
Så fint det har blivit! /Lena
Det är just sådana vandrarhem man vill bo på såna med det där lilla extra och upptäcka. Jag vet ju var vandrarhemmet ligger eftersom vi kört förbi där. Kan knappast ha ett bättre läge i min smak.
Så du menar att han har friat... Flera gånger tydligen. Å du har sagt nej?
Hmm.... Bröllopsfester är ju alltid kul gå på men då behövs ju ett Ja.
Lena: jättefint! När du kommer nån gång, då kan vi gå dit en kväll och bara ta ett glas vin eller nåt sånt! Hojta!
Turtlan: precis (det lilla extra) och läget är ju helt gudomligt! Och ja, jag har ju varit gift en gång tidigare och vill inte byta efternamn ännu en gång (men det behöver man ju inte heller),ja, ja .., vi får se :)
Nej man behöver ju inte byta efternamn! (Eller så kan ju PV byta)
För min del så är det ok byta efternamn. Skönt få ett som man inte alltid måste bokstavera. M skulle aldrig byta. Han är alldeles för inkörd på sitt "varumärke" som jag brukar säga.
Men vet du vad som stör i det hela? Jo hans ex fru har behållt hans namn så det känns så knäppt. Ska hon och jag ha samma efternamn? Det är en hang up hos mig! Sen så tror jag att tjejerna skulle svårt att ta det. I alla fall en tanke hos mig.
Detta skulle jag kunna vidareutveckla mer vid tillälle.
Ja Bettan jag tycker nog att du ska svara JA högt o tydligt. Så kanske det kan bli ett vackert vår bröllop. Kram Friherrinnan
Gröt-VM! Tänk vad de hittar på!:)
Jag har bott på det där vandrarhemmet en gång, när jag var där på kurs i min ungdom. Ungefär 32 år sedan måste det vara. Det är dags att åka dit igen! :)
Å du behöver inte ha en brudklänning på dig. Går alldeles utmärkt i en vit eller kanske t o m linneklänning!
.... grön linneklänning skulle det vara.
Turtlan - jag har behållit namnet jag fick när jag gifte mig en gång. Varför skulle jag byta..? Det blev ju mitt då, på riktigt för mig med.
Jag tycker inte om namnet jag hade innan och jag hade ju levt som detta i många år. Det är ju en del av min identitet nu... Jag förstår ärligt talat inte problemet i att ha samma efternamn som en annan människa, exfru eller ny fru eller vad som...? :-) Varför skulle hon "tvingas" byta för att hennes exman vill gifta sig igen - hon har väl vant sig på samma vis som jag.
Min exman har aldrig sagt nåt, och han är omgift idag så vi är "två fruar" här med nu, men även om han sagt nåt så nej, varför skulle jag byta? Jag heter faktiskt så här nu, det är en del av *mig*.
Klart att du ska säga ja!! ♡♡♡ Spring och gör det nu bums. Schas!
Turtlan och Ulrika: när jag satte segel och styrde ut på egen skuta, så blev T så arg så han menade att Eikedahl skulle jag i alla fall inte heta och det hade varit mitt efternamn i fler år än mitt flicknamn Nilsson. Nå, det tog väl en timme, max, så hade jag registrerat byte av efternamn, men jag ångrade mig snart och det gjorde väl den före detta kaptenen på skutan också - ja, att han varit så kategorisk -, så den biten är överstånden.
Det kan jag le åt nu.
Nu har jag vant mig vid att heta Nilsson och det känns bra.
Döttrarna är gifta och har nya efternamn .., det var kanske det som kändes så hemskt från början, att jag var den enda som plötsligt skulle heta nånting annat. Så tror jag kanske att många skilda kvinnor tänker; man vill ha samma efternamn som sina barn, särskilt innan dom bytt själva.
Ett tag funderade jag på att ta mammas flicknamn - Vesterlund -, men det kändes ju absolut inte som mitt på nåt vis.
Ivarsdotter då? Nej.
Så jag tänker heta Nilsson tills jag dör.
Turtlan: vad hans döttrar skulle säga, det skulle jag inte bry mig om, det är ju ni som har ett förhållande och har haft det så pass länge :) Och praktiskt är det också, samma initialer på efternamnet :)
Turtlan igen: kanske i anorak ,-)
FruFräken: det tycker jag absolut att du ska göra!
Jag tycker att om man anser att om man skulle skilja sig så "får" frun inte behålla namnet, ja då kan man ta upp det redan när man gifter sig.Men nån rätt att kräva sånt har man ju faktiskt inte.
Mina barn har samma efternamn som resp. pappa, och den äldstes pappa och jag var aldrig gifta så Andreas och jag har aldrig haft samma efternamn. Och han jag var gift med, vi fick Chrille före vi gifte oss och då valde vi att han skulle ha sin pappas efternamn. För mig spelar det ingen större roll. Det är ju inte namnen som håller ihop oss liksom.
Nu har som sagt ingen krävt att jag ska byta efternamn men även om nån skulle göra det skulle jag inte gå med på det om jag själv inte ville byta. Varför i hela fridens namn skulle jag det? När man bytt är det ju lika mycket ens eget namn som någon annans. Jag har ingen lust att krångla med ett byte igen bara för att nån annan eventuellt har ett problem med det.
Skulle jag gifta mig igen nån gång, inte troligt men OM, skulle jag kanske byta igen då, men det är alls inte säkert.
Oj oj oj jag menade då rakt nte starta någon debatt eller döma någon. Ber om största förlåt om jag trampade någon på tärna. Det jag skrev är inte min vanliga åsikt i frågan utan hur det är i "vårt fall". Min sedan länge åsikt är densamma som tex din Ulrika.
Instämmer helt att det måste vara konstigt byta namn när man haft ett länge som gift och inte få samma efternamn som sina barn om man haft det länge. Tycker att man självklart ska göra det man själv känner bäst!!!
Sen kanske det beror på hur skilsmässan gick till hur man känner i frågan.
Så för att avrunda det hela så är det mycket som ligger bakom.varför jag skrev som jag skrev.men tänk på att det är vad som gäller i vårt fall och inte min personliga syn i frågan. Tyvärr är det för oss så att exet har svårt acceptera detta att jag finns. Hon kör på precis närapå som om de är den kärnfamilj de var en gång. Det är där problemet egentligen ligger, inte namnet.
Så åter ber jag om ursäkt om jag uttryckte mig dumt. Hoppas jag rett ut det hela nu :-))
Turtlan: inte behöver du be om ursäkt inte! Jag tog inte det minsta illa upp om du trodde det - ville bara förklara hur det var för egen del - och det där namnbytet har vi sedan länge rett ut, exet och jag själv, ja, nu kan man skratta åt det. Man gör så mycket dumt vid skilsmässor och sen, när man lugnat ner sig, får man ett helt annat perspektiv ,-)
Jag tycker att båda ska lägga till det nya namnet, ungefär som M-L De Geer Bergenstråhle Ekman gjorde (fast nu har hon tröttnat och heter bara Ekman).
Nej nej nej, inte tog jag illa upp och tårna är alldeles oömma. :-D
Jag blev mest paff över tankegången, detta att ett gemensamt efternamn hos "ny och ex" skulle vara ett problem. :-)
Låter inte kul alls med er situation. :-/
Jag är absolut verkligen för att man kan och ska fortsätta vara vänner och så när det är barn inblandade, men det finns ju gränser...man kan vara ganska likt det som var innan, men inte som det var innan.
Om jag var du skulle jag ta det där efternamnet eftersom du ju vill det, och så kunde det väl bli en markering mot henne samtidigt... :)
Skicka en kommentar