Ulf sa ...
Storspoven är den fågel som betytt mest för mig.
När jag växte upp i Värmland gick jag de första veckorna i april och väntade på att dess långa svepande visslingar skulle dra fram över ängarna.
Snabbare och snabbare och till slut drillen.
Det var ungefär vid drillen som man hade lokaliserat den och jag såg hur den gjorde en gir över fältet. Våren var här.
// När jag tittar in hos Ulf ser jag vad som har hänt.
Det har varit mycket sånt nu.
I Skåne har en svart-vit-prickig hund med problemrygg fått sluta sina dagar.
I Västerås finns inte längre katten Freja.
Och i vår frysbox ligger ännu pElle i väntan på att komma i jorden.
Den som har husdjur vet hur det känns.
Hur tomt det kan bli.
Ja, t.om. att man kan sakna det nästan ljudlösa tassandet från en liten katt.
Just så är det.
5 kommentarer:
Vän av ordning konstaterar att det inte är storspovar på bilden :-)
Mian: jaså? Ja, jag tyckte att det passade med en annan sorts fågel ,-)))
(Hittar jag på ...-)
Du kan ha en gissningstävling...
Tänk att jag tycker mig höra Freja.. ser henne ligga i fotöljen och vaknar på natten och tror att hon ligger där bredvid mig..
För att sen inse att det inte är så.
Saknar henne så jag tror hjärtat ska gå sönder.
Jaha ja...det är storspovar... Väldigt roströda dock...och med mörk spegling/skugga på magen...
Skicka en kommentar