... skulle mamma ha fyllt 90 år.
Om inte om hade varit.
På bilden står hon - glad och lycklig - i Bolivia.
I ett brev hem till Malå (förmodligen skrivet i mars 1979 eller 1980) - då bor hon i ett litet vitkalkat hus i djungeln i norra Argentina - skriver hon så här:
När jag har patienter så måste dessa bajsa i en gammal zinkhink, som jag sedan tömmer i en grop bakom staketet. Kissa får de göra i en emaljerad potta som jag har köpt.
Kan de inte resa sig, bajsar de i ett tvättfat av plast som jag sticker under dem
Praktiskt är det sannerligen inte, det ska alla veta.
Allting är tungrott, så klart, inget är vad man kan säga lättarbetat.
"Engångs" existerar inte, allt ska användas både 3 och 4 gånger. Bindorna - engångs från Sverige -, kokar jag och använder så länge det bara går.
Men hur det än är så trivs jag mycket bra.
Livet består trots allt inte av vad man ska kalla bekvämligheter. Det känns riktigt meningsfullt utan allt vad status och prylar heter.
Ja, det var det.
Jag har ju haft en kvinna som fött barn här hos mig och när jag plockade ihop lakanen i den säng som hon och det nyfödda barnet legat i, så sprang en mätt och glad Vinchuca ut på golvet. Jag trampade ihjäl den - full av blod -!
Det nyfödda lilla livet har säkert gett sitt livs första blodleverans.
Nu har den nyförlösta kvinnan tagit sitt barn och gått den 3 km långa vägen hem, i 34 graders värme!
(Vinchucan är en slags insekt som suger blod och kan orsaka häftig celltillväxt hos den som är biten .., ungefär som cancertumörer. Är den bitne i hög ålder, blir det inte så farligt, värre om småbarn drabbas .., detta berättade mamma för oss när vi var där på besök och jag kan lova att vi sprayade vårt rum så det var knappt att man kunde andas där .., av skräck för denna omtalade Vinchuca!)
Nu är klockan 21.15.
Jag har skickat hem Moises, tvättat Mirjam och Felipe ute vid tvättkranen, så de ligger nu i sina sängar, jag har bjudit patienterna på kvällsthe och sitter nu bara och slåss med alla dessa fantastiska flygvarelser som kommer genom fönstret mot ljuset som brinner på bordet.
Nu ska jag också göra natt.
Fortsätter manana och otro dia.
När jag är här inne och Felipe (den store) har matlagning (delar ut mat) där ute, hör man bara: "Otro - otro - otro ...". Nästa .. nästa .. nästa!"
1 kommentar:
Jag tycker att det hon gjorde är precis hur häftigt och modigt som helst. Och så tycker jag att vi har en himla tur som fått läsa om hennes äventyr här :)
Skicka en kommentar