måndag 21 augusti 2017

Börja om från början ...


Fyra månaders rehabilitering .., fyra veckors arbete, tre veckors semester, en veckas sjukskrivning och så nu .., blir det arbete. Nu blir det vardag.
Hostan har tackat för sig (tack och adjö, kom aldrig tillbaka!) och jag har svängt förbi Steninge och tagit mig en simtur i ett underbart ljuvligt (nu kom båda orden på en gång) hav, kanske arton grader, kanske sjutton, men skönt var det!

Kvinnan på rollatorn är där ofta och sitter och tittar ut över världen.
Längtar kanske att bada?

Ute på piren där badstegen är, skymtar ett äldre par på väg i vattnet.
Och ute på Storaskär slängde en man kläderna och hoppade rakt i plurret!


Flera cyklister stannade till och tog paus.
Några gick ut på piren ..,, stod där och tittade och plockade fram sina mobiler.

Bakom mig satt en man och en kvinna och kvinnan pratade länge, länge i sin mobiltelefon .., berättade om helgen som varit, om en tur över till Helsingör och om en operation som skulle ta tretton timmar!! Hon lät väldigt glad.

Sen åkte jag hemåt .., tog en iskall dusch och är nu snart redo för kassörskejobbet.
Måndagsfönstret ...


.... kommer från Östergötland och ja, där hade hon också håven med sig!

Tack Ulrika!

söndag 20 augusti 2017

Denna dagen ett liv ...


Ja, eller en alldeles vanlig, stillsam söndag.
Det var nog mer så, tror jag.

Och ömsom skyfall och ömsom strålande solsken!
Pv som byggde på den inglasade altanen som blir så fin, så fin.
Tänk, där ska vi sitta under kulna höstkvällar .., tända ljus .., kanske en fotogenlampa ..,  en hörnsoffa att kura i .., ja, det känns så bra bara att tänka på det!


Sona - pv:s moster - kom och gjorde oss glada!
Med sig hade hon en nybakad (ännu ljummen) toscakaka som var så saftig och fin!
Och jag blev glad av att se hennes smultronstrumpr!
Det blev två timmars surr om allt möjligt; mycket handlade om det stundande bröllopet mellan Hilda och Patrik. Jag har lovat att hämta och skjutsa Sonja till och från bröllopet.


Det är faktiskt nästan sanslöst vad den här hostsvängen har tagit på krafterna!
Natten mot idag gick pv och lade sig på soffan Ektorp; då han inte ville väcka mig med sina hostattacker. Det går liksom fram och tillbaka. Själv har jag känt mig ganska pigg och i morgon blir det jobb igen.



Söndagsfönstret ...


Ett fönster från Kvistbro kyrka; den församling där Ulrika arbetar.

Och det var just den före detta stickerskan, numera dopperskan Ulrika, som hade håven redo.

Tack snälla!

// Rättat .., jag skrev först att det var från Höga Kusten.

lördag 19 augusti 2017

Efter nio dagar ....


... är det dags för Meja, 10 år, att återvända till Ystad.
Meja har varit här så många gånger så hon är mer som en familjemedlem, ja, vi tillhör liksom samma flock. Hennes husse är mina barns pappa och vår Harry brukar - lika ofta - tillbringa en eller två veckor i Ystad när vi är på långväga semester.

Meja är nog den mest kontaktsökande hund jag har träffat.
Alltid, alltid vill hon vara nära och helst i knä och allra mest förälskad är hon i pv, ja, alltså när hon är här. Annars är det Emil som är den store favoriten och i viss mån Anders.

Hon älskar att springa omkring med en tennisboll i munnen och helst vill hon att man ska kasta den, men hon vill  a l d r i g  släppa den heller. Meja har pondus. Tro inte att Harry vågar sig i närheten för ta den där bollen.  (Men allra mest pondus har Nelly som är tre år äldre än Meja).


För kanske två, tre månader sedan opererades Meja för cancer i juvret, men hon har återhämtat sig bra. Lite halt är hon, men det är väl åldern.

När hennes husse svängde in på uppfarten, blev hon salig av glädje.
S a l i g! Och inte för en sekund att hon släppte honom ur sikte; rädd att inte få följa med hem.

På bilden sitter hussen och skådar instruktionspapperen för altanens skjutdörrar.
Jag kan säga att Ikea monteringsritningar är aningen enklare.

Innan Meja och hennes husse gav sig av söderut igen, blev det middag på Göstas Café.
God mat, som alltid.

Somliga rymmer från rabatten och slår sig ned i slänten.

Nu är det kväll.
Pv halvligger på soffan och tittar på superhemska, råa, gräsliga brittiska serien "Paula".
Svt 1.
Jodå, jag har också tittat, men det var för rått.
För mycket ondska. Nej, jag vågar inte.

Och idag laddade vi den nya, genialiska musfällan - inhandlad hos Lantmännen i Harplinge - och jag berättade för Mejas husse hur suverän den var .., fällan.
Ögonblicklig död.
Så smidig.
En timme senare öppnade jag dörren till diskbänksskåpet och där var verkligen en mus i fällan, men den lilla musen levde och hade bara fastnat med ena foten i smällan.
Men så gräsligt hemskt!
Det blev pv som fick agera bödel och för detta är jag honom evigt tacksam.
Stackars lilla mus, så förskräckt den ska ha varit!
Som jag älskar bra illustrationer ...


På Twitter och Instagram visas dom här och jag norpar dem rakt av.
The Economist är en brittisk tidning - det visste jag inte - men det är mycket jag inte vet här i världen.


Tidningsomslag, alltså.
Så genialiska!
Just nu hinner jag inte, men jag ska försöka få fram vem som gjort illustrationerna, det är ju oförskämt annars av mig.
Lördagsfönstret ....


Eller i alla fall delar av det, finns i ett rött hus - mitt ute i skogen - eller i alla fall det som en gång var en skog; nu är det nog avverkat och där, i det röda huset (där ett otal småfåglar köade till olika matplatser), där hälsade jag en gång på hos kvinnan som idag har födelsedag; nämligen Solveig Granström.

Solveig (vilket vackert namn Solveig är!)  är uppvuxen i Arjeplog i Norrbotten, men har bott länge i Dalarna.


Hon är en tusenkonstnär; fotograferar och gör egna fotoböcker ...


Hon målar .....


Och hon skriver inköpslistor .., har höns, en hund och en katt.

Stort grattis födelsedagen Solveig och i det förra inlägget tipsade ellem i Skellefteå dig om en bok .., jag hoppas att du såg det!

fredag 18 augusti 2017

Så trevligt!
Eller inte.
 
En liten mus som springer omkring i soppåsen.

Nu börjas det .., jag har sagt till pv att jag hört dem om kvällarna, så snart ljudet skruvas ned.


Pling i min mobil ...


Kl. 11.30
Det är Eva i Tyresö - men nu i landet Halland - som tar sin dagliga promenad längs stranden i Haverdal och nu har hon och Långe Maken rensat bort ett par kilo oljeklumpar som kommit mot land - eller kanske på land - och två röda rosor har också landet på stranden.

Och så skickar hon en bild där hon står - glad och fin - och med rosorna i ena handen.


Ännu mera pling!
Kl. 12.11
Nu är det Solveig i Dalarna (hon som så abrupt förlorade sin livskamrat Roland, ja, nästan från ena sekunden till den andra och som nu måste hitta andra stigar att gå på och inte vet man åt vilket håll kompassen visar heller ...?), jo, det är i alla fall Solveig som har bakat och vill visa hur hon stökat till det i diskhon.(Vilken underbar idé! Att visa sin diskho!)

Jag svarar att precis så där ser det ut när pv bakar.
Han drar fram allting och samlar på hög.
(Själv är jag förstås ett under av perfektion och diskar och - plockar bort - allt eftersom .., säkert inte det minsta miljövänligt! :)
Nåja, livet är inte oändligt och när det är dags att sluta ögonen lär man nog inte reflektera så värst mycket över hur det såg ut på diskbänken.
Jag undrar förresten hur det går för sportigajenny som ett tag ägnade sig åt att "shina diskbänken" (shaja, ska det låta som). Och nu ser jag att Jenny - som så många andra - har lagt ner sin blogg!
Aj, aj. (Nej, det var nog sportigajenny-bloggen, den här heter Jenny funderar.)

Och klockan 11.59 kom ett sms från Bodil på jobbet som undrade hur det går för mig.
Meddelandet avslutades med små rosa hjärtan och en kram.
Tänk, vad sånt betyder!
Jag ringde upp och sa - mellan hostsvängarna - att jag räknar med att arbeta på måndag. 



Fredag ....


Detta - en bild härifrån - var vad jag upptäckte på Hallandsnytt (eller heter det kanske Västnytt, numera?) i morse. Det handlade om lösspringande hundar i olika naturreservat och det är tur att man inte känner sig skyldig.

Det känns som om jag varit hemma och sjuk i fem veckor, men egentligen är det här den fjärde sjukdagen från jobbet. Ångesten, den där omtalade ångesten att ringa och sjukanmäla sig, har tackat för sig. Fortfarande hes och hostig, men inte på långa vägar som i början och mitten av veckan. Heja! Nu kan jag nog se fram emot att arbeta måndag som vanligt!

Och dagarna blir långdragna.
Långsamma.
Jag tittar på Gomorron-tv och där är Kattis Ahlström och Ted Wigren som programledare. Dom verkar vara ett samspelt par - det är långt ifrån alltid att så är fallet - och det märks så väl, tycker jag.
Eller kanske inbillar man sig?
Tror sig veta?
Eller är det för att det är fredag, som det känns mer avslappnat?
Ibland kan en programledare som i vanliga fall tycks så oändligt trygg och säker, förvandlas till en tyst liten människa som nästan verkar nervös eller som inte alls tar plats alls.
Så är det ju förstås överallt.
Med vissa arbetskamrater känner man sig trygg och säker; tillsammans med någon annan kan det bli precis tvärtom.
Och så är det ju även i det alldeles vanliga livet.
Vissa människor har alla koder till ens hjärta och man fattar inte hur det har gått till; man har ju inte ens sagt koden! Allt bara fungerar!

Bilden från tidningen El Pais. Foto: J. L. Sellart.

Och nytt terroristdåd, nu i Spanien.
Bilderna liknar alla andra bilder från såna hemskheter; människor som springer iväg i panik .., och ljuden och skriken och intervjuer med dom som varit i närheten.
Samma frågor.
"Kan vi någonsin skydda oss?"
Nej, det kan vi förstås inte, om vi nu inte tänker oss ett liv innanför hemmets fyra väggar i all evighet.
Det är farligt att leva.
Och jag tänker på såna som Annica i Karlstad som varit med om det här och alla andra som varit i närheten av liknande saker.
Mentala dörrar som kanske stängts och nu brutalt slits upp igen?

Lyssnade igår till Nordegren & Epstein, där Gunnar Bohlin vikarierar för Thomas Nordegren och gör det med den äran, på samma sätt som producenten Cecilia Khavar vikarierade i USA-podden och var så himla bra!

Det var då det värsta jag hostar just nu; dags för lite medikamenter!
Dagens fönster ....


Två små pyttefönster är också fönster!

Tack Ulrika!

torsdag 17 augusti 2017

Torsdag ....


Sakta men säkert blir det bättre.
Mindre hosta, men samma kopiösa trötthet, så där så man tänker att nånting är alldeles helgalet i kroppen. Men ändå. Jo, bättre.

Pv tar bilen till jobbet och jag är hemma tillsammans med tre hundar och en katt.
Ligger på soffan och lyssnar till dagens sommarpratare, en hårdrockare som heter Tobias Forge och som jag aldrig har hört talas om och är medlem i gruppen Ghost. Kanske är det mer av en slump - eller att jag är så förbi av trötthet att jag inte orkar göra nånting annat - som jag börjar lyssna och redan början vet jag att det här programmet kommer jag att lyssna till.

Tobias Forge har en varm röst och han har inte bråttom; han vågar vänta in orden.
Sista minunterna av programmet gråter jag och jag tänker att det var verkligen länge sedan jag grät, knappt att jag minns det och ändå, jag som är så lättrörd.

Jo, jag minns, det var ju igårkväll, eller möjligen i förrgår.
Vi diskuterade detta med barnmorskan som försökte återuppliva ett aborterat foster och då var det nära att jag började gråta. Inte för just den sekvensen i tv, men för att det inte finns nånting i mitt liv som jag ångrar så ofattbart mycket och som jag aldrig någonsin kan rättfärdiga för mig själv.
När man väntar barn, då tittar man på Lennart Nilssons bilder av små foster och man räknar veckor, ultraljudsbilder sätts upp på kylskåpsdörrar eller visas på sociala medier och man tänker INTE att det bara är en slemklump.
Men vid abort, då tänker samma människa (t.ex. jag själv) helt annorlunda och jag tycker att det är en dubbelmoral utan like.

Fri abort, är det fel, tycker jag?
Nej, men jag kan ändå inte rättfärdiga beslutet som jag en gång tog.

Nåja, medan denne för mig okände Tobias berättar om sin storebror Sebastian, sitter Meja intill mig och tittar ut.
Hon är - precis som Harry - rädd för det som fladdrar och har sig och nu är fönstret öppet och gardinen åker hit och dit och nej, det blir svårt för henne att koppla av.

En stund senare kommer pv hem.
Gräsmattan klipps ..., jag är genomvåt av svett och duschar mig med trädgårdsslangen. Det gäller att börja med huvudet, annars fixar jag det inte ..., ty, efter någon halvminuts rinnande, är vattnet iskallt.


Dagens fönster ...


... fångades någonstans i Skottland, ja, det var förra sommaren förstås och det var jag själv som hade håven redo.